Hur man håller en krokodil

Cissi och Jörgen kom över på middag igår, och hade med sig jättefina och välmatchande blommor och den här boken till mig i present. Det står allt i den. Allt!

Och inte i nån ordning heller så hur man svänger taktpinnen, hur man odlar böngroddar, hur man avfyrar en kanon, olika kalendrars tideräkning och hur man knyter knuten på ett karatebälte står till exempel på samma sida. Fantastisk bok. Andra bra saker att kunna är till exempel hur man bygger en pyramid, hur man fångar en kackerlacka, hur man gör en kedja av tusenskönor, hur man gör en cigarettändare av kamelspillning och hur man får flamingos att förbli skära.

Och glöm för guds skull inte att springa i sick-sack om du blir jagad av en krokodil!

Lycka är...

...Kenny Starfighter på barnkanalen. Jag hann se ett par minuter idag, tillräckligt för att höra Doktor Deo gnälla: "jag VILL använda maskinen! Jag vill, jag vill, jag vill!". Men allvarligt, finns det något bättre än formelsamlingar, mähälium och choklad-zingo? Skulle inte tro det...

I helgen läste jag ut den underbara boken som jag fick av Systeryster i julklapp: Special topics in calamity physics av Marisha Pessl. Mycket bra köp! Man måste älska Blue som berättar om sitt sista år på high school med hjälp av citat från diverse böcker. Först tänker man att det inte är rimligt att en person ska ha läst och kommit ihåg allt det, men sen inser man att ju faktiskt författaren har gjort det, om inte Blue. (Nån kanske har gissat att jag gillar böcker?) Sen är karaktärerna i boken också så himla annorlunda. Som Blues pappa till exempel. Han är totalt odräglig. Sjukt intelligent och vet om det, och han ser ner på alla som inte är det. Plus att han låter sin femtonåriga dotter rätta uppsatser som universitetsstudenter lämnar in på hans kurser. Och slutet på boken är så totalt oväntat. De sista kapitlen slutar den vara roman om en tonårings liv och blir istället detektivroman/konspirationsteori. Hakan bara föll längre och längre ner.
Det verkar som om min familj har lärt sig vad för slags böcker jag gillar, för precis innan jul läste jag en bok som brorsan köpt för kanske två år sen. Det var skammen som tvingade mig att läsa den, men sen blev jag sur på mig själv för att jag inte läst den tidigare för den var också riktigt rolig. The ballad of Lee Cotton heter den, av Christopher Wilson. Den handlar om en pojke från Mississippi som föds vit fast han har en svart mamma(hans pappa som han aldrig träffar är isländare). Så under sin uppväxt är han en vit svart pojke("everything black about him except his colour"), kommer från sitt hem och blir en vit man(eftersom ingen vet att han egentligen är svart), blir ofrivilligt en vit kvinna(en olycka med en trasig flaska mellan benen i kombination med en knarkande men genialisk plastikkirurg), och slutar ganska oväntat som svart kvinna. Och just det, han kan höra folks tankar och spöken också, som om det inte vore nog. I alla fall två riktigt bra böcker som man kan låna hos mig om man vill. Så får jag mer plats i bokhyllan också...

Un panino con pomodori, per favore!

Ja, allt var ju då på Italienska. Men jag förstod det mesta ändå. Yey för mig, för de sa ju faktiskt inte så mycket om att beställa mackor med tomater på eller undrade vilket land jag kom ifrån, vilket jag måste erkänna är vad mina italienskakunskaper till största del består av. Först trodde jag dock att alla andra var superbra på att prata, men när vi fick presentera oss visade det sig att de flesta var ungefär som mig. Sweet. En tjej var det synd om, för hon fattade inte ens när läraren frågade "Dove sei?" vilket betyder "var är du?". Undrar hur hon har kommit med på den här kursen eftersom man måste ha läst minst tre år innan. Men det verkar roligt tycker jag. Läraren blev lite förvånad när de hade kallare väder i Lund än här i Umeå. Det hördes på hennes röst att hon förväntade sig att jag skulle säga minus tjugo, inte plus två.

Efter det, när jag var alldeles tom i huvudet gav jag mig iväg på shååvvenspån. Vi kom på en del bra faktiskt, för man kommer aldrig på så många dumma idéer som när man är trött...

Och en sak till som var rolig. Häromdan var jag ute och letade information till ett litet projekt som Cissi och jag har startat, och snubblade då över sveriges definitivt coolaste efternamn, nämligen Natt och Dag. Axel Natt och Dag hette en person i en artikel, och enligt hitta.se finns det 46st till med Natt och Dag som efternamn. Sjukt häftigt.

I väntan på...

Mycket snart börjar min italienskakurs. Mycket snart ska jag logga in i programmet vi ska använda. Snart. Men jag vill inte vara först. För tänk om bara läraren är där, och så börjar hon prata med mig. Kanske på italienska. Tänk om jag inte fattar vad hon säger. Jag hoppas med hela mitt hjärta att de ska gå ut svagt och börja med svenska. Fast alla lärare har svensk/italienska namn så det kanske de inte gör. Nej, nu kanske man ska rycka upp sig och logga in. För man vill ju inte vara sist...

This time tomorrow...

På sista tiden har jag varit sjukt opeppad på att blogga. Det kanske ni har märkt, det är därför det inte har skrivits någonting nytt här på länge. Jag tror att det beror på något slags kvardröjande lesshet på att skriva. Nu när examensarbetet snart är helt över tror jag dock att jag ska ta tag i det här igen. Imorgon är det opponering, och sen blir det examensfirande med mamma och pappa och vem som behagar komma i helgen. Det ska bli nice, även om jag gissar att ceremonin de har på skolan inte är så mycket att hurra för. Men det kan nog vara bra med lite closure som man brukar säga på tv.

Här är förresten en riktigt rolig blogg som jag har snubblat över. Snacka om fantasi...

De sista dagarna år 2008

Julen har kommit och gått. Ungefär en vecka blev det hemma i Härnösand. Skönt att bara få slappa och umgås med familjen. Jag har under tiden lärt mig att Nassim al Fakir har ett sjukt roligt skratt och att "Ekorren simmar i min basäng, här får ni lite glögg" är det bästa julklappsrimmet. På julafton hanns det med ett snabbt besök hos Moster Karin innan jag skulle jobba. Det var rätt ok ändå, och julklapparna väntade ju på mig därhemma. Annika levde rövare på Svenssons på juldagen, och på annandagen kom hela släkten hem till mormor och morfar. Freja var som vanligt sötast av alla, speciellt när hon gick omkring i sin mammas nya stövlar som nästan var längre än hennes ben. På lördan var familjen Westin korkad och for till Birsta. Det hade alla andra i Sundsvall och Härnösand också gjort. Det var bilkö. Över allt. Men vi fick i alla fall höra idol-Kevin sjunga. Yey?
Sen bar det av till Umeå, och vilken trevlig nyårsfest det blev. Mycket god mat, vin och trevliga människor, bland annat Niklas som jag till Majas stora förtret har känt längre än henne, hur det nu är möjligt. Jag har till och med bildbevis:

Idag har jag skrivit det sista på uppsatsen, även om jag så klart kommer få ändra en del sedan. Men skönt att ha all text på plats i alla fall. Mycket skönt...