Welcome to the jungle

Jag träffade en av mina sprillans nya klasskompisar på posten efter registreringen igår. Han frågade: Jaha, hur känns det nu då? Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! svarade jag inombords på ett riktigt panikångest/avgrundsvrål kind of way. Jodå, det blir nog bra, var det som kom ut. Avgrundsvrålet syftar till att det här är den sista terminen i skolan ever (ja, inte i skolan som så förstås, den är svår att unvika som lärare...).
Fast jag tror nog att det blir bra. Min basgrupp är väldigt trevlig, och läraren också. Jag har haft honom förut. Igår sträckläste jag 150 sidor av, hyfsat intressant ändå, kurslitteratur. Bara 250 to go innan fredag helst. Jippie. Idag mötte jag Elin som jag ska skriva examensarbetet med, och vi verkar vara väldigt inställda på samma sak. Ingen slacker där inte. Och hon har inte ångrat sig heller, eller hoppat av kursen eller nåt av de andra otäcka scenarierna jag har sett framför mig de senaste dagarna. Hoppas att vi får veta vem vi ska ha som handledare snart bara, det vore otroligt skönt att få veta vad det är som gäller. Tack och lov har ingen i min grupp heller riktigt bestämt vad de ska skriva om. Hade alla varit bergis hade jag fått en liten aning panik. Lite bara.

Tre nätter i rad har jag drömt om samma person. Inte så konstigt kanske då tankarna ständigt svävar iväg från didaktiska analyser och proximala utvecklingszoner. Vad skulle jag inte göra för att få vara långt, långt borta? Dock drömde jag inte om honom i natt. I natt drömde jag att jag satt i en bastu med Paul McCartney som berättade en jätterolig historia. Fantastiskt jätteroligt verkligen, jag skrattar fortfarande. Han kan han, Mr Macca.

Nu längtar jag tills imorgon då jag ska bädda ner mig i det ide som är snösvänget och glömma allt vad verklighet heter. I alla fall i två timmar.