Here I am and I'll wait in line always

Det är spännande med personer som inte förstår att de inte är ens vänner. Eller spännande, det är förjefla irriterande. Hur många gånger ska jag behöva slingra mig ur fika och film och andra sätt att umgås innan det ska sjunka in att jag inte är intresserad? Jag kanske är din vän, men du är inte min! För man kan ju inte gärna säga till nån: "nej tack, jag har vänner så jag klarar mig, och dessutom är du tråkig..." Det går ju inte. Så jag väntar tills nån av oss flyttar. Det hjälper nog.

I och för sig har jag nog bara mig själv att skylla då jag har upptäckt att jag pratar på samma sätt med folk jag inte gillar och vill undvika som med folk som jag gillar sjukt mycket men inte känner så bra som jag vill ska tycka om mig också. Jag pratar jättemycket och jättefort. I det första fallet troligtvis för att personen i fråga inte ska få en chans att föreslå några fikan som jag då måste slingra mig ur. I det andra fallet snarare för att nåt jag säger då ju måste vara kul eller bra eller intressant, vilket då ska leda till att personen ifråga gillar mig(i princip skulle jag kanske lika gärna skrika "tyckommigtyckommigtyckommig!" fast nä...) Det funkar också, fast förmodligen för att jag då framstår som lite gulligt galen. Att hoppa upp och ner och klappa händerna entusiastiskt är också ett bra knep, testa. Fast bara om man vill ha nya vänner, inte bli av med. Det kan jag uppenbarligen inget om alls. Tips någon?