Ice Ice baby

Idag har jag varit is. Jag har lekt iskull. Inte för att det är kul(det är det inte) utan för att jag har jobbat i en förskoleklass. Det är sånt kidsen gör nu för tiden/fortfarande. Varje gång jag ska jobba i en klass med yngre barn, eller på dagis, så förstår jag först inte varför jag inte har valt det som yrke. De är ju så söta, de är ens kompis direkt och vill förklara reglerna i iskull(allvarligt, alla fattar reglerna, ge er!) och jobbet är ju liksom att leka med dem. Efter typ en timme tänker jag: "Jag vill gå hem och aldrig mer komma tillbaka!". Barn slår sig hela tiden. Eller varandra. Och så grinar de, och bråkar, och jag kan inte fatta att nån vill ha som jobb att trösta och medla mellan sura sexåringar resten av livet. Jag skulle bryta ihop. Och så måste man upprätthålla dumma regler som att man inte får kasta sten. Så klart får man inte kasta sten på nån, men på en stolpe långt ifrån alla? Killen kunde dessutom träffa hur bra som helst. Han hade kunnat bli professionell stenkastare, men nu är hans framtidsplaner spolierade för "vi kastar inte sten på den här skolan". Nej du tack, jag håller mig till gymnasiet. De slår sig i alla fall inte så mycket. Fast imorgon ska jag ju i och för sig tillbaka, damn it! Och då ska jag vara hela dan, det blir kul. Eller nej, vad heter det nu igen? Pengar, just det. Det blir pengar. Och det behövs.