Det blev inte lika sent ikväll. Det är rätt skönt, även om jag med glädje skulle ha väntat länge, länge för att få köra slutlåten igen. Där har jag nämligen ett triangelsolo(bara fyra toner i en takt, men ändå), och Albin har lovat att han ska komma ihåg att göra total paus så att jag får vara helt själv. Det är så himla kul! Magne skrattar åt mig varje gång. Förmodligen för att jag ser så löjligt lycklig ut för en sån liten grej. Jag vet om det själv, men det kan inte hjälpas. De senaste dagarna har jag insett att jag måste ha en otroligt låg glädjetröskel. Kulverten till exempel, och ett annat exempel är på en av låtarna där Albin och Thomas, som sitter bakom varandra precis i min synvinkel, båda håller takten med huvudet precis likadant, även när tempot ändras. Det är tur att jag har väldigt låga toner där, för annars skulle det stämma riktigt illa när jag försöker skratta samtidigt som jag spelar. Ja, varje gång...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar