Resan till Gävle började alldeles utmärkt med att mitt hår luktade päronfestis(Ja, jag snyltade på din hårsprej Johanna...), och
Peter Wahlbeck anlände i god tid, så man slapp oroa sig för att han skulle missa tåget och så.
I Gävle slöt jag upp med Luhrarne och efter ett besök på systemet begav vi oss hem till Johan för förfest och häng resten av eftermiddagen. Cristina och jag lyckades, med näst intill obehaglig träffsäkerhet, förutspå helgens händelser med hjälp av en arabisk teknikbok. Det fanns många baklängesformler, men det var bilderna vi utgick från. Vi roade oss också med att sms-spamma diverse Luhrare genom att skicka en bokstav var. Albin fick det värst som fick 32 nya sms när han väntade på att få kliva av flyget.
Botten upp och resten i håret!(jodå, vi skickade även mellanslagen). Vi vred oss av skratt när vi allesammans fick våra leveransrapporter i en drös.
Seriösa musiker som vi är(?) gick vi sedan ner till Gefla-bandets replokal för att snabbt dra igenom låtarna. Jag måste säga att det lät ganska fördjävligt...
Sen skulle vi då bege oss till kvällens tillställning på Puben Puben. Inte så svårt i sig, om det inte hade varit för att den enda som visste vart vi skulle inte gick med oss, och förklarade vägen genom att peka fem centimeter utanför kartan och säga: ungefär hit ska ni. Just det. Cristina och jag råkade förvilla hela gänget in i en skog där Anders, driven av hungersmärtor desperat försökte fånga en kanin. Det gick inge bra, men kaninen finns i alla fall utmärkt på kartan nu om nån är intresserad. Även det tidigare oupptäckta vattendraget som spärrade vår väg.
Efter många långa omvägar kom vi fram till Tacobuffén som vi tacksamt tog för oss av. Mumsigt! Resten av kvällen spelade vi, eller lyssnade på Gefla-bandet som är fantastiskt duktiga, och satt och myste i en soffa. Världens gladaste man tyckte att vi var grymma, och tog alla i hand. På bussen till skolan där vi skulle få bo blev vi påhoppade av två portugiser. De försökte övertyga oss om att de inte var odrägliga, men lyckades dåligt. De försökte även bjuda bort Albin till sin homosexuelle vän som mest såg ut att vilja sjunka genom bussgolvet. Som tur var för Albin gick inte det heller så bra.
Dagen lördag försökte vi få sovmorgon, men diktatorn Anders bestämde att vi inte fick det. Han och Tommy välte istället den tjocka madrassen som jag Rebecka, Albin och Cristina sov på, så vi alla hamnade i en stor hög på golvet. Inte schysst alltså! Vi stannade ändå kvar på skolan till strax efter tolv när vi gick till BARacken för att äta lunch. Där anslöt också Mats, och efter gigantiska pizzor roade vi oss med att skriva anagram. Jag heter numera antingen Festis-Weino eller Fis-Stewe i No. Jag svarar på båda. Kenneth fick nästan till nånting med Rivsmekt Kön, och Mats hade att välja på Hamster and Dill, eller min favorit, Smet-Harald Lind. Hahaha!
Sen blev det mellanfest hos Johan igen, och sen kåren för sittning. Mats och Karolina hade en underbar partylek(fråga mig på nästa fest) som höll på att roa ihjäl gefla-bandets trummis. Det kunde ha gått illa. Snösvänget drygade sig också med att spela Preussiska Arméns Minnesmarsch, arrangerad för flöjt, klarinett, trumpet och bas. Underbart... Vi blev tillsagda av Anna att blanda orkestrarna lite, sp jag och Cristina bytte helt enkelt rock för att det skulle bli varannan grön och orange. Tyvärr såg Anna det, men det gick bra ändå. Så jag fik vara äkta Luhr resten av kvällen. Himla förvirrande dock när man skulle visa någon medalj eller så, och så fanns den inte där.
Spelningen gick faktiskt grymt bra den kvällen, ganska tvärt emot repet dagen innan. Kan bero på att vi hade trummis, och typ femtio procent mer musiker än då. Eller att vi var fullare än då. Vilket som...
När kåren tvångsavslutade det efterföljande jammet genom att bryta strömmen gick vi en promenad tillbaka till skolan(vissa behövde samla på sig steg). Under promenaden fick vi lära oss att solen och månen fungerar precis som en gitarr och förstärkare. Tänk vad mycket man inte vet. När vi kom fram var det inte läggdags som man kunde tro, det var badmintondags. Helt logiskt. Vid halv fyra kom vi kanske i säng. Det viktiga att tänka på när man sover på en jättetjock madrass är att inte ligga på mage. Då får man nämligen fruktansvärt ont i ryggen. Fenomenet kallas tydligen banan och är mycket allvarligt.
Dagen söndag skulle vi egentligen åka och bada, men tack vare alla smarta tekniker kunde vi räkna ut att relax+170kr=ledsna studenter. Vi åkte därför in till stan och åt lunch på en mexikansk restarurant istället. Där bildade vi en styrelse som skulle ta beslut i viktiga frågor, som till exempel vad vi skulle göra sedan för att fördriva tiden. Några förslag var: Kaffe, biljard, bowling, kaffe, sniffa salt, springa en mil, inte shoppa och kaffe. De enda vi röstade igenom var att Albin skulle betala notan(vilket han inte gjorde!) och att inte shoppa, så när Albin sedan behövde nya arbetshandskar fick vi godkänna det genom att klassa det som handling, inte shopping. Och det är ju faktiskt inte särskilt kul att köpa arbetshandskar. Det som däremot kanske var lite för kul var Ryska på resan-boken han också köpte(han ska till Ryssland, så det fanns en förklaring). Hur ofta har man till exempel behov av att säga
Skulle du vilja titta på min böld? eller hur menar de att man ska hinna plocka fram boken och hitta frasen
Stop! annars skriker jag! innan personen i fråga hunnit undan? Mycket intressant bok må jag säga. Resten av dagen satt vi på ett café, tills det var dags för Anders att hinna med sitt tåg. Några åkte sedan för att hämta upp Rebecka hos hennes pappa, så dem hann jag inte säga hej då till ordentligt. Mycket tråkigt, men det var säkert den där bergväggen man skulle åka in i på vägen till henne som försenade dem så att de inte hann parkera innan mitt tåg gått. Typiskt bergväggsbeteende.
Tågresan gick smärtfritt och likaså den påföljande bussresan till Ö-vik. Plus att jag fick träffa mamma i cirka tjugo minuter i bytet. Inte dåligt. Hem till Sanna kom jag vid halv elva, och vi drack lite te och pratade innan vi gick och lade oss. Mysigt värre. Plus att hon hade mycket mer golvyta än jag mindes. No problems alls för lilla mig att få plats. Slutet på en underbar helg, och början på den sista praktikveckan. Underbart, sen ska jag vara människa igen!
